Om att skapa en egen värld

 Eftersom jag inte hade tid (läs var lat) så skrev jag aldrig något om mig själv innan lägret, så jag tänker att det med rätta kan vara jag som inleder bloggat under själva lägret. Jag fick ju också tilldelat mig den ärofyllda uppgiften att skriva något idag, så det var ju inte jag som kom på det alldeles i mitt eget huvud. Men, men här är en liten, kort och ganska enkel text om tankar som cirkulerat runt i mitt huvud den här dagen och speciellt vid det tillfälle jag skriver om. Alltså en text ganska mycket om MIG av MIG, självcentrerad, antagligen. Men jag tror faktiskt att ingen av oss hade varit här om vi alla inte hade drag av det.

Vi sitter utspridda över Katrinebergs folkhögskola. De flesta sitter på övervåningen, men vissa också där nere eller utomhus. Jag skriver om misär och elände. Om trasiga människor och kanske är det överdrivet. Kanske är det fult, tråkigt eller banalt, onödigt. Men jag har så jävla kul! Vi sitter utspridda och jag tänker på hur speciell hela den här situationen egentligen är. Vi som är i våra egna världar. Var det så du kallade det Jessika.  Skapa en egen värld. Jag gör det, jag gör det, jag tar in det du säger. Vi alla gör det och ett band knyts mellan våra kroppar, ett band av samhörighet och förståelse. Vi sitter runt om på Katrinebergs folkhögskola och jag kan känna hur allas medvetande löses upp och blir till en form utan hämningar, utan självcensur eller för hård självkritik. Och ja, jag pratar för alla för jag känner en frihet att göra det! En vilja att göra det och då gör jag så, precis som att jag hittar på vad jag vill i min värld som jag har skapat idag. 

Ni har redan fångat mig i det här tillsammans. Ni gör att min lust för att skapa de där intressanta och spännande världarna kommer tillbaka bit för bit. Ja, mina ord känns svåra att få ner, att skapa skönlitteratur av. Jag inser när jag är här att jag inte skapat fiktion, något som jag misstänkt under en längre tid. Men att jag har en så inneboende lust att göra det. Ja, vi sitter på skolan. Alla är så inne i skrivandet, jag kan se det på era händer som frenetiskt rör sig fram och tillbaka över pappret. Som att ni och pappret är i symbios, en intensiv dans. Ja, jag är banal. Men det är just det jag omfamnar nu, mina poetiska drag har jag bestämt mig ska få fritt spelrum. För det är ju faktiskt för mig själv jag skriver. Det är det vi, inte någon här får glömma bort. Jag ska försöka mer och mer att släppa min kontroll, låta orden leka över pappret och för guds skull, stäng av internet när ni skriver!